Vi hade bokat in en fika hos P:s föräldrar och med oss hade vi ett litet kuvert. När alla satt sig till bords och första bullbiten var uppäten lämnade P fram kuvertet till sin mor. Där fanns ett presentkort:
Så var det mina föräldrar kvar. Då de bor en bra bit bort fick vi ta det hela på telefon. Jag visste att mamma troligen var och tränade på kvällen, så vi fick vänta in en lämplig tidpunkt. Därefter ringde jag upp min far, kollade läget lite allmänt och bad honom därefter att starta sin dator. Jag sa att jag ville skicka honom något och höra vad han och mamma tyckte. Patrik var med på sidan om hela tiden då vi använde högtalartelefonen och skickade under tiden presentkortet till dem via mail. I väntan på att datorn skulle startas var det bara att försöka behålla lugnet och prata om ditten och datten med både mor och far, samtidigt som mina nerver låg utanpå kroppen och jag höll på att spricka. Och så hör vi till slut pappas röst i bakgrunden; "Barnbarn!" och så mamma likadant "Barnbarn!". Det hade varit jätteroligt att se deras ansiktsuttryck, men de lät i alla fall väldigt glada och lite chockade! Det var ju lite tanken också, att ta dem på sängen, och jag tror att vi lyckades!
Mamma har nu i alla fall tagit på sig att stå för allt vintersportande med barnbarnet, och det tänker jag hålla henne till! Jag sitter hellre vid en varm brasa och virkar istället för att ge mig ut i snön, branta backar och läskig is. Jag tar hellre över den kreativa biten!
Ja, det blev en lyckad kväll med glada mor- och farföräldrar. Nu känns det verkligen på riktigt. Det är inte längre bara jag och P i vår lilla bubbla. Det känns dessutom väldigt tryggt att ha våra föräldrar med i "skyddsnätet" när/om frågorna börjar snurra eller om det händer något tråkigt. Och så minskar vi kanske risken för att P ska få skavsår i öronen av mitt bäbisprat. Nu kan jag ju portionera ut det lite!
Det var det, nu väntar vi bara på att vårt lilla troll ska fortsätta att växa och må bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar