Nu har det gått sju fullgångna veckor och den sista veckan, 6+, har varit den värsta hittills. Som jag skrivit tidigare var jag så otroligt trött i helgen och kunde knappt tänka på annat än att sova. Illamåendet och uppblåsheten har funnits där i periferin, men det har helt klart varit uthärdligt.
På grund av tröttheten så tog jag en sjukdag i måndags (6+3) och det var tur, för fy så illa jag mådde! Inget kom upp, men det var inte långt ifrån. Och det höll i sig i princip hela dagen. Nä, fy bubblan!
Dagarna efter har inte heller varit någon direkt dans på rosor. Igår var illamåendet så illa att jag trodde jag skulle behöva åka hem från jobbet. Men med pendlingstid och buss att passa så är det bökigt att få till, så jag bet ihop. På eftermiddagen lugnade det äntligen ner sig (efter att jag nästan bara petat i min stackars stinkande matlåda), men jag var hungrig! Som tur var hade P fixat en liten matlåda med morotsstavar åt mig, så de tuggade jag på hela eftermiddagen (små tuggor, så de skulle räcka länge!).
På kvällarna har jag sluppit det mesta av illamåendet, men varit trött, uppblåst och känt mig allmänt risig. Jaja, det är bara att tänka att så länge det jobbar på såhär i kroppen får jag se det som att allt går som det ska! Även fast jag får lida lite för det såhär i början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar